Happy Side Of Me

Jag orkar inte hålla skenet uppe om att allt är så fantastiskt längre. Det är på två sätt det där, ena sekunden är verkligen allting underbart, precis så jag har föreställt mig att det ska vara i andra sekunden påminns jag om att jag misslyckats igen, för femtioelfte tusende gången. Då känner jag mig som världens mest misslyckade som aldrig är värd den kärlek eller lycka jag drömmer om!

Jag är fortfarande övertygad om att jag/vi fattade rätt beslut men fortfarande gör det så jävla ont att veta att jag lyckades inte, inte den här gången heller. Vad har jag gjort för ont och varför lär jag mig aldrig. Varför kunde inte jag fått vara som alla andra?

Visst det är speciellt att vara udda, annorlunda, att sticka ut och inte vara en i mängden men det har sina baksidor också. Jag önskade faktsikt att jag var lite mer som du, eller som du med risk för att vara orättvis, jag påstår inte att folk inte kämpar för vad dom har, att dom inte fått slåss för lycka och kärlek, absolut inte!

Men titta t.ex. på min familj, mina systrar som sitter med sina underbara ungar, dom har sin karlar, män sambos eller vad man nu vill kalla det. Alla har jobb och dom bor i jättefina hus etc. Ett liv som jag inte säger är bättre än mitt men ändå är ett liv som jag så hårt önskade mig. Jag påstår inte att jag hade varit lyckligare, mer älskad eller varit rikare. Men jag hade varit accepterad, jag hade passat in på ett helt annat sätt mot vad jag gör nu.

Som jag sa samhällets svarta får. För i andras ögon spelar det ingen roll hur stark jag är, hur mkt jag kämpar eller hur mkt jag orkar stå emot, för det är inga betyg som räknas i det verkliga livet. Och nu när jag skrivit det här har ju folk säkert ännu mer fördomar gentemot mig och jag kan tänka mig att det första folk tänker är, men hennes barn då, är hon inte glad över dom, ger inte dom henne kärlek, lycka glädje etc. Och det gör dom jag lovar jag är så stolt över mina barn, jag älskar dom så mkt att det gör ont, det gör verkligen jätteont jag har så mkt kärlek till mina barn att det känns som jag ska explodera, att jag bara vill gråta för att känna sådan stor kärlek är nästan outhärdlig eftersom ma ninte vet vad man ska göra med den, kärleken är så enorm, men rädslan för att inte ge tillräckligt eller att förlora den är större.

Och det är just den här rädslan som får mig att känna mig så jävla värdelös att jag inte kommer klara av att uppfostra mina juveler att inte ha förmågan att se till att mina barn växa och utvecklas till trygga individer som står på egna ben.
Min största rädsla är att mina barn en dag kommer säga att du är så värdelös mamma, du hade inte förmågan att ge oss verktygen till att kunna hantera verkligheten, du var och är ingen bra förebild för oss. Att ha vetskapen om att fastän jag gjorde mitt bästa med de verktyg jag hade i stunden faktiskt inte räckte till.

De flesta människor i min omgivning tycker synd om mig, de ger mig kanske en klapp på axeln, sträcker ut en hand och löser praktiskt taget mina problem åt mig. Ibland känns det som om folk gett upp hoppet om mig vilket kanske inte är så konstigt när det är den bild jag utger mig för att vara.

Det jag skulle behövt egentligen hur hårt jag än skulle tycka att det var är att någon sparkar mig i arslet istället för att klappa på mig, att någon annan sa till mig jag är stolt över dig och tror på dig så se faan till att du själv gör det istället för att tycka synd om mig. Jag önska att någon kunde ta tag i mig och säga att nu fan tar du dig i kragen, löser dina problem och tar de konsekvenser som ev. uppstår.

Visst jag skulle hata att någon pushade på mig, jag skulle nog bli förbannad och rent ut sagt jävligt ledsen etc. Men det hade gett med sig till sist och hellre det än att möta samma problem tusen gånger och aldrig, aldrig lära sig.

Känns som om detta vart väldigt osammanhängande, men det är bara känslor!
Apropå känslor, vet ni hur det känns att älska någon lika mkt som man är förbannad och besviken på personen och dens omgivining, jag förbannar dennes omgivning. Det är jävligt, jävligt tufft för er som inte vet det.
Jag ÄLSKADE HONOM, skriver älskade för att det gör för ont att säga att jag fortfarande ÄLSKAR HONOM! för idag har jag gråtit tillräckligt, jag grät tills jag spydde då kan ni kanske tänka er hysterin.
Bittra tårar över att misslyckas ytterligare en gång.

Nu orkar jag inte skriva nå mer, trots massor som ligger å gror i hjärnan, men ögonen går i kors nu och jag är så slut, så slut!

SWEET DREAMS!